Jag trodde aldrig att jag skulle bli den jag är i dag, för 2 år sedan. Jag trodde aldrig att jag skulle göra det jag har gjort och fått gå igenom det jag har gått igenom. Ett barn pratar jag om då framförallt. Jag trodde aldrig att jag skulle bli en ung förälder. Abort var en självklarhet för mig då jag inte visste vad det betydde. Att döda någon man själv skapat går inte utan att få skuldkänslor, det skulle inte kunna gå en dag utan att jag skulle tänka på hur hemsk man egentligen är när man gör abort. Jag tycker personligen att det är mord. Men det borde fortfarande få vara ett alternativ som framförallt mamman ska kunna ha.

Stephanie berättade här om dagen att det var en tjej som hade fått reda på i vecka 36 att hennes barn hade dött. Känslan att få föda ett dött barn är nog helt obeskrivlig. Hur som helst började jag tänka, även fast det bara är 2 dagar kvar tills BF så är det inte bara att tro att allt är okej. Vad som helst kan hända nu, speciellt under förlossningen. Stephanie kan få bristningar under förlossningen som hon kommer må dåligt över resten av hennes liv, det kanske kan bli så farligt att hon inte vill ha fler barn. Dessutom kan det fara illa för barnet då den kan strypas genom att navelsträngen ringlar sig runt halsen, eller så kan bebisens axlar vara för breda så att läkaren måste BRYTA av ena nyckelbebet för att den ska komma ut. Allt detta har hänt och det får en blivande förälder att bli orolig. 

Allt jag önskar är att vi får ett friskt barn som kommer att trivas med mig och Stephanie och i skolorna den kommer gå i 

och inte tycka att jag och Stephi är helt dumma i huvudet som gav han/henne ett liv som hon/han inte ville ha.